Stockholmsjenna

Sorg

Skärmavbild 2017-06-13 kl. 23.39.58

 

Ibland känns det bara tomt och så har min känsla varit senaste dygnet. Har med andra ord inte mått bra alls utan igår kändes det som att jag pressades ner till den lägsta punkt som går. Och nu får jag klättra mig uppåt igen för samma repstege som jag försökt ta mig upp för sen mars. Vissa steg har varit vingliga när repstegen inte haft rätt balans, men man har ändå målinriktat försökt hålla sig kvar på det där trätrappsteget en stund för att sedan när det slutat vingla fortsätta uppåt. Men som sagt, igår var det som att nån klippte av repet så man höll rakt ner igen.

 

Men efter 8h gråt, alldeles för lite sömn, telefonsamtal med kuratorn, några timmar till sömn så känns det bättre igen. Jag vet vad jag ska fokusera på samt vad som är bäst för mig just nu och en tid framöver. Just nu går enbart mitt fokus på mitt vålmående, den kommande förlossningen och första månaderna med bebis. Som min kurator sa ”du har fullt upp med att hålla ditt eget huvud över vattenytan. Om allt går bra första tiden med bebis så kan kan du börja tänka på andra än dig själv och bebis nån gång efter nyår. Men inte tidigare”. 

 

Jag avslutar denna text med att jag brukar även tänka på sorg som vågor. Läste en bra text om hur sorgen fungerar och här är en del från texten som jag tycker förklarar allt väldigt bra: ”När det gäller sorgen kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är. Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring. Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv. 

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande. En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera. 

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågorna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv. 

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern. Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel,”

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Stephanie

    Vilken vacker text! 😇 Du är så enormt stark och modig, beundrar dig så mycket underbaraste du, det vet du 😍 Som du sagt så är det helt OK att vara ledsen, precis så mycket du vill ☝🏻 Jag kan inte göra mycket för dig, men du vet att jag vill göra så mycket jag kan, om det så är att lyssna, krama, roa, ta hand om bebis, dig, få dig att le eller skratta 👋🏻 Puss & godnatt! ⭐️ Du förtjänar sömn, vila och all kärlek 🎀

  2. Anna

    Vilken bra liknelse med sorg och vågor. Känner igen mig väldigt mycket, mitt hav är stilla nu men för 9år sedan då jag hade förlorat min bästa vän i en bilolycka var det precis så som det beskrivs.. Ännu har jag ett hål i hjärtat men sorgen är inte lika påtaglig längre. Första åren kom paniken och gråtattackerna ofta och av minsta lilla orsak.. Men med åren har det blivit mer sällan och nu är jag mest glad över tiden vi fick tillsammans. Önskar dig allt gott i livet, och lycka till inför förlossningen!

    1. stockholmsjenna

      Svar till Anna: Jag beklagar det du fått va med om. Men det är härligt att höra att det känns bättre genom åren och att du nu känner glädje över er tid tillsammans. Stora kramar till dig och tack snälla för lyckönskningarna! <3

stats