Tre tunga veckor…

Idag är det 3 veckor sen jag förlorade min älskade och 8 dagar kvar till begravning. Dom senaste veckorna har varit extremt tunga och en känsla av ensamhet har börjat infinna sig. Jag har fortfarande svårt att förstå att Sebastian verkligen är borta, att jag aldrig mer kommer få se honom. Man hamnar väl i något slags självförsvar där man vägrar inse att man förlorat sin älskade.

 

Sen jag sist bloggade har jag pendlat lite mellan Stockholm och Mantorp. Det är så svårt att beskriva även den situationen. Jag känner mig inte hemma i Stockholm, för mitt hem är ju i lägenheten i Mantorp. Samtidigt som det känns skönt att vara i vår lägenhet i Mantorp så känns det samtidigt extremt tomt och ensamt. Han är ju inte där längre. Och även fast Stockholm inte känns som hemma, så lockar det ändå lite eftersom alla mina vänner finns där. För man klarar sig inte i livet utan vänner, speciellt inte under en sån här sorgeprocess. Hade det inte varit så att jag hade varit nyinflyttad i Mantorp och inte lärt känna folk där än så hade situationen varit annorlunda.

Nu har jag tur att jag har Sebastians underbara familj i Mantorp. De dagar jag varit där så har jag umgåtts med samt bott hos dom. Det är väldigt skönt att jag har dom och att vi har varandra. Sen har både min syster samt vänner varit nere och hälsat på. Det är dom gångerna som jag sovit i vår lägenhet, för även fast jag vill, så har jag inte klarat av att sova där själv än.

 

Jag har även fått ett sånt underbart stöd av både min barnmorska och kurator under denna tid. Jag tyckte det kändes lite sådär först att gå till en kurator och varje gång jag sitter där i väntrummet så tänker jag ”vad finns det ens att prata om? Hur ska vi kunna fylla ut en timmes samtalstid?”. Varje gång blir jag även förvånad över hur fort tiden går, hur många tårar som fälls, hur mycket man faktiskt har att prata om som man bär inom sig och hur extremt skönt det känns när man går därifrån efter att ha fått släppa ut alla känslor.

 

Nu är fokuset på att planera framtid och planera begravningen. Det sistnämnda känns extremt tungt. Det är den där verkligheten som jag vägrar inse, ”för visst är det så att han bara är på jobbresa och snart kommer tillbaka?” går i tankarna. Min största rädsla just nu är att barnet i magen skulle få för sig att komma ut tidigare och att jag skulle missa begravningen…

 

Bjuder på några bilder från dagarna som gått. För vad skulle man göra utan familj, vänner och djur under såna här tider? <3

 


Min älskade

Livet är så oförutsägbart och orättvist. Livet kan verkligen såra en och förändra hela ens vardag från den ena sekunden till den andra. 

 

Den 22 mars kom jag hem från en föreläsning på universitetet och hittade Sebastian i vår lägenhet. Sebastian dog hastigt på grund av en okänd hjärtsjukdom. Han hade inga tidigare symptom och händelseförloppet gick väldigt fort. Där var jag, 25 år, gravid i 7e månaden och försökte få liv i min älskade partner, min sambo, min livskamrat & pappa till vårt barn. Den 22 mars 2017 är den värsta dagen i mitt liv. En mardröm som jag aldrig kunde vakna upp ur.

 

Även fast det bara gått lite över en vecka så känns det som en evighet. Men samtidigt minns jag allt som om det vore igår. Jag minns chocken, paniken, ”det kan inte vara sant” och ”det måste gå att rädda honom”-tankarna. Just nu lever man vidare med sorgen, tomheten och känslan av orättvisa.

 

Jag vill säga tack till ambulanspersonalen & personalen på sjukhuset som gjorde allt dom kunde och lite till för att rädda Sebastian. Tack till Sebastians föräldrar som kom direkt till platsen och hjälpte mig att försöka rädda Sebastian. Tack till världens finaste kuratorer som hjälpt och hjälper oss att gå igenom denna sorg. Tack till personalen på förlossningen som tog hand om mig samma kväll som det här hände och kollade att allt var okej med barnet i magen. Tack till både Sebastians familj & min familj, att vi tillsammans går igenom detta och tillsammans försöker va starka. Tack även till alla er som hört av er till oss i denna sorg, som kommit förbi, skickat stärkande ord, fina blommor och gett gåvor. Det är ni som hjälpt oss att få styrka i denna svåra tid.

 

Men vi får inte glömma bort vårt mirakel, lilla barnet som just nu befinner sig i min mage. Sebastians son. Lillen i magen kommer vara det vi har kvar av Sebastian. Och det är svårt att beskriva hur mycket jag längtar efter lillen. Han kommer få höra om sin pappa och han kommer att ha sin pappas familj & vänner närvarande i sitt liv. Och jag kommer göra allt jag kan för att vår son ska få det bästa livet ett barn kan ha. Jag ska vara stark för vår sons skull, och för dig & mig.

 

Sebastian Thell, jag älskar dig för evigt. / Din Jenny


 

För er som vill läsa mer om Sebastian, så finns dessa artiklar:

Travronden – Travsporten har förlorat en stor entusiast

SulkySport – Sebastian Thell avliden 

Trott o Sport – Till minne: Sebastian Thell


Hästuppfödargala

Vaknade upp rätt tidigt i lördags och åt en ordentlig frukost med finska piroger. Finns typ inget godare än finska piroger med äggsmör! Efter frukosten åkte vi iväg till S morbror och sedan blev det lite shopping innan vi åkte hem till mina föräldrar igen.

 

På eftermiddagen fixade vi oss i ordning för en kväll på hästuppfödargalan. Vilka problem jag hade med att hitta en klänning som satt bra utan att man såg ut som en flodhäst eller ett tält. Inte lätt att klä sig fin till en gala med en gravidmage. Det blev tillslut en Michael Kors-klänning som jag fick av Sebastian i julklapp. Den har ett väldigt elastiskt material, så magen fick perfekt plats i den.

 

Kvällen var väldigt trevlig och Ready Cash blev årets avelshingst! Har du ett travsto och är sugen på att ställa dig på intresselistan för år 2018, gå in på Hingstdepån och boka din plats!

 

Vi fick ta hem fina tulpaner som ägaren till Ready Cash fick från galan då hon inte kunde ta med dom på flyget hem till Frankrike. 


Fredag i Stockholm

Det blev en långhelg i Stockholm. Vi åkte ner i torsdags när min pappa fyllde år och stannade tills söndag runt lunch. Det blev en riktigt bra helg.

 

Min fredag spenderades i stan med att träffa vänner. Mötte först upp min barndomsvän och en av mina absolut bästa vänner Jennie för en lunch. Vi har inte träffat varandra sen början på året då vi båda haft fullt upp så vi hade en hel del att prata om. Senast vi sågs så hade jag precis kommit ut med att jag va gravid och det syntes knappt på magen. Nu har jag en stor rund mage och Jennie har hunnit förlova sig!

Efter lunchen så strosade vi runt lite på NK tillsammans innan Jennie skulle iväg och jobba. Jag mötte sedan upp Stephanie och Jessica som också är två av mina bästa tjejkompisar, dessutom lärde jag känna dom genom lärarutbildningen. Vi tog en fika på några timmar inne på Sturekatten som är ett mysigt litet kafé på Riddargatan. Vi hade såklart också en massa att prata om så tiden rinner fort iväg.

 

Efter fikat mötte jag upp Sebastian när han hade slutat jobbet och sedan åkte vi hem till mina föräldrar för lite födelsedagsfirande. Blev middag, tårta och presenter. Jag va sååå mätt efteråt att jag trodde jag skulle spricka. Kändes som att jag bara hade ätit under hela dagen 😉

 


Förlossningsföreläsning

 

Igår var vi iväg på en förlossningsföreläsning som heter ”att föda”. Det var en fullsmockad föreläsningssal och två härliga barnmorskor som höll i föreläsningen. Jag har inte funderat så mycket på förlossningen. Det enda jag tänkt angående det är att ”han ska ut”, sen får det gå som det går, typ… Nej, men jag litar på dom som jobbar med det där och självklart kommer man göra allt man kan för att det ska gå så smidigt till som möjligt. Jag känner mig rätt lugn.

 

Det var dock en väldigt bra föreläsning och man lärde sig en del och fick lite funderingar. S verkade också få svar på lite funderingar så det var kul att föreläsningen var bra även för honom. Jag gillade att barnmorskorna som höll i föreläsningen inte enbart fokuserade på kvinnan som ska föda, utan även på saker som partnern kan tänka på och göra för att underlätta när barnet väl ska komma ut.

 

Nu erbjuder min barnmorskemottagning två till kurser: när barnet är fött och en mini-kurs om kroppen efter förlossningen där en fysioterapeut tar upp hur kroppen påverkas och vad man kan göra för att skona kroppen i vardagen med ett nyfött barn. Min barnmorska rekommenderade att man går på båda kurserna nu under mars/april innan barnet tittar ut, så det får nog bli så 🙂

 


Förlossningskurs och järnvärde

Känns som att man fått mycket gjort idag, vilket är skönt. Nu är jag förbered inför morgondagens seminarium på universitetet och jag har även fixat med lite andra ärenden.

 

Nu ska vi strax iväg på en förlossningsföreläsning här i Linköping. Barnmorskorna har verkligen tjatat om det, så det känns skönt att det äntligen blir av. Dock kommer vi att missa lite på slutet då vi måste gå några minuter tidigare därifrån. Vi ska nämligen direkt vidare därifrån till travet då Scarpia ska starta. Och det kan man ju inte missa 😉

 

Men innan vi ska iväg till föreläsningen så ska jag svänga förbi apoteket. Min nya barnmorska ringde nyss och ville prata lite om mina provsvar som togs förra veckan. Mina järnvärden har ju varit lite lägre i några veckor, och nu visade blodprovet att mina järndepåer var låga. Dom låg tydligen på 26. Så nu har jag blivit ordinerad att börja ta Niferex. Får hoppas att järndepåerna och Hb-nivån blir bättre. Så kanske jag slipper känna mig så extremt trött hela tiden 😉

 


Stockholmsbesök och TUL

Förra veckan avslutades med ett besök i Stockholm. Vi åkte dit på torsdagen och sov över hos mina föräldrar. På fredagen åkte S iväg till jobb, mina föräldrar åkte till Blekinge och jag passade på att strosa runt på stan i några timmar innan jag hade tid för ett inbokat besök hos min barnmorska i Stockholm.

 

Jag måste säga att jag verkligen gillar barnmorskemottagningen som jag haft i Stockholm. Dom är väldigt noggranna, ordentliga, serviceminded och urgulliga. Eftersom jag bytte barnmorskemottagning i och med flytten så erbjöd dom mig en tid för tillväxtultraljud för att se att allt såg bra ut med barnet. Han hade lite korta lårbensmått (men inget som såg onormalt ut) vid RUL, så därför erbjöd dom oss att få kolla upp det om vi ville eftersom vi bytte mottagning. Jag fick en tid hos Sverker Ek som är ultraljudsspecialist och docent i fostermedicin. Han är en av dom absolut bästa/ledande läkarna inom fostermedicin.

 

Besöket hos Sverker gick väldigt bra. Han tog verkligen tid på sig, undersökte och mätte allt noggrant samtidigt som han förklarade allt för mig som mest låg där på bädden och såg ut som ett frågetecken. Allt såg väldigt fint ut med bebisen i magen och han sprattlade runt och sög på tummen.

 

Efter undersökningen skulle alla mått kontrolleras och sen skulle Sverker berätta vad han fått fram för resultat. Det blev lugnande besked att allt såg bra ut. Alla mått var normala för den vecka som jag är i just nu och inget hos fostret var avvikande. Puuh! Så himla skönt att ha fått det beskedet och att ha fått ställa frågor/funderingar till en så duktig läkare.

 

Vi åkte hem från Stockholm samma kväll med lugnande och bra besked. Lillen i magen sprattlade på under hela bilresan hem. Det är så underbart att känna hur han rör sig och lever där inne i magen. Även fast han ibland trycker på lite extra och gör att man blir smått illamående.

 


Mycket har hänt sen sist

Mycket som hänt sen sist igen. Senaste veckan har gått fort och fokus har varit på studier (fick högsta betyg på min inlämning! yaay!) och fixa i lägenheten. Vi hann även med att vara barnvakt under förra helgen. Det har varit en riktigt mysig och härlig vecka. Det är nog den största anledningen till att jag inte hunnit blogga något.

 

Igår var jag även hos min nya barnmorska här i Linköping. Efter att ha pratat i telefon med några bittra barnmorskor som inte alls velat hjälpa till så såg jag inte alls framemot gårdagens besök. Men så fel jag hade. Barnmorskan som jag fått var alldeles underbar och jättegullig. Fick precis samma känsla som jag hade med min barnmorska i Stockholm. Och dessutom ville hon mer än gärna hjälpa till och var inte alls lika bitter som dom andra. Så det här blir nog bra 🙂

 

Eftersom jag fick skriva in mig på nytt så gick vi igenom min journalkopia som jag fick ta med mig och sedan tog vi om alla prover och kollade mina värden. Mina järnvärden var fortfarande låga. Men jag skulle fortsätta ta Blutsaft och så får vi se vid nästa besök om det blivit bättre eller om vi får hitta en annan lösning. Alla andra prover såg bra ut. Vi mätte även mitt SF-mått som gått från 23 till 26. Så magen har växt en del.  Men det är ju bara bra att det händer något 🙂 Vi avslutade besöket med att lyssna lite på lillens hjärta. Han var väldigt aktiv i magen och tyckte det passade bra att sparka på dopplern när vi skulle lyssna. Men hjärtat slog på fint med 150 slag/minuten.

 

Kocken lagade mat, barnen lekte restaurang och den gravida dukade bordet. 

 

Jag och katten (som också är dräktig) passade på att vila tillsammans 🙂

Magen växer på…


Fettisdagen

 

Igår var det fettisdagen och det skulle såklart firas! Pojkvännens föräldrar plus systers familj kom över till oss på kvällen för semmelfika. Så himla gott och jag kände mig värd en semla också när jag hade haft min första inlämning på min nya kurs i skolan. Får se det som en belöning efter att ha skrivit en novell på fem sidor under 2h.  Jag fuskade och åt en semla till frukost imorse… Men det ”får” man göra när man är gravid 😉

 

Vi var även hundvakt till dessa sötnosar en stund igår. Åh vad jag saknar att ha hund eller häst nu! 


Flytt från Stockholm

I lördags var det flyttdag. Mina föräldrar kom hem till mig tidigt på morgonen för att pappa och min pojkvän skulle hinna bära in dom tyngre möblerna i flyttbilen innan pojkvännen skulle iväg på jobb. Medan dom fixade med det så packade/sorterade jag och min mamma det sista samt började flyttstäda. Det gick väldigt smidigt och vi var klara till strax efter lunch med allt. Då var hela lägenheten flyttstädad och flyttbilen var fylld till max.

 

Vi började sedan sakta men säkert rulla ner mot Mantorp. För sakta gick det… Den stora lastbilen gick inte speciellt fort på motorvägen och ännu segare gick den i uppförsbackar. Jag fick dessutom ett akut ”jag måste äta något nu”-fall i Nyköping så vi fick stanna där och äta lite. Hur mycket jag än åt så blev jag aldrig mätt heller. Haha, i-landsproblem…

 

När vi kom fram till Mantorp så bar mamma och pappa in alla tunga möbler till lägenheten. Jag bar dom lättare Ikea-påsarna och flyttlådorna samt började sortera och försöka få nån logistik. Ett tag såg det verkligen kaos ut då vi hade fått lite inredning fixat i lägenheten medan vi var i Stockholm. Så hela köksbordet var redan fullt med lådor och annat från köket, och sen kom mina saker in i lägenheten på det. Men det gick och vi fick tillslut ordning på allt.


När min pojkvän sen kom hem på kvällen så lagade han middagen. Blev så himla gott och välbehövligt. En fördel med att vara tillsammans med en kock är att det alltid blir supergod mat 😉 Grabbarna var nöjda med några öl till maten, mamma fick gott vin och jag drack en jättegod alkoholfri dryck. Efter middagen blev det lite snacks och dryck framför melodifestivalen och sedan tog nog batterierna slut hos oss alla. Jag har nog aldrig sovit så bra som den natten…

 

 

På söndagen vaknade vi upp och fixade frukost. Blev en ordentlig frukost med hembakat surdegsbröd, finska piroger, äggsmör, finska ostar, chark, yoghurt, juice och kaffe. Jag var i himlen efter den frukosten! Vi fortsatte att fixa lite hemma i lägenheten och sedan åkte vi till Billa Gård Country Interior. En supermysig gårdsbutik med en massa lantlig och fin inredning. Mamma shoppade loss lite men jag hittade tyvärr inget denna gång. Är lite svårt att köpa något nu med innan man får ordning i lägenheten.

 

 

Efter shoppingen blev det både besök till min pojkväns systers familj och hem till min pojkväns föräldrar. Eftermiddagen gick så himla fort och tiden rullade snabbt iväg. Efter att mina föräldrar rullat vidare med bilen upp till Stockholm igen så dog jag totalt i soffan. Men att man var sådär trött var nog ett bevis på att det blev en bra och lyckad helg!