Tre tunga veckor…

Idag är det 3 veckor sen jag förlorade min älskade och 8 dagar kvar till begravning. Dom senaste veckorna har varit extremt tunga och en känsla av ensamhet har börjat infinna sig. Jag har fortfarande svårt att förstå att Sebastian verkligen är borta, att jag aldrig mer kommer få se honom. Man hamnar väl i något slags självförsvar där man vägrar inse att man förlorat sin älskade.

 

Sen jag sist bloggade har jag pendlat lite mellan Stockholm och Mantorp. Det är så svårt att beskriva även den situationen. Jag känner mig inte hemma i Stockholm, för mitt hem är ju i lägenheten i Mantorp. Samtidigt som det känns skönt att vara i vår lägenhet i Mantorp så känns det samtidigt extremt tomt och ensamt. Han är ju inte där längre. Och även fast Stockholm inte känns som hemma, så lockar det ändå lite eftersom alla mina vänner finns där. För man klarar sig inte i livet utan vänner, speciellt inte under en sån här sorgeprocess. Hade det inte varit så att jag hade varit nyinflyttad i Mantorp och inte lärt känna folk där än så hade situationen varit annorlunda.

Nu har jag tur att jag har Sebastians underbara familj i Mantorp. De dagar jag varit där så har jag umgåtts med samt bott hos dom. Det är väldigt skönt att jag har dom och att vi har varandra. Sen har både min syster samt vänner varit nere och hälsat på. Det är dom gångerna som jag sovit i vår lägenhet, för även fast jag vill, så har jag inte klarat av att sova där själv än.

 

Jag har även fått ett sånt underbart stöd av både min barnmorska och kurator under denna tid. Jag tyckte det kändes lite sådär först att gå till en kurator och varje gång jag sitter där i väntrummet så tänker jag ”vad finns det ens att prata om? Hur ska vi kunna fylla ut en timmes samtalstid?”. Varje gång blir jag även förvånad över hur fort tiden går, hur många tårar som fälls, hur mycket man faktiskt har att prata om som man bär inom sig och hur extremt skönt det känns när man går därifrån efter att ha fått släppa ut alla känslor.

 

Nu är fokuset på att planera framtid och planera begravningen. Det sistnämnda känns extremt tungt. Det är den där verkligheten som jag vägrar inse, ”för visst är det så att han bara är på jobbresa och snart kommer tillbaka?” går i tankarna. Min största rädsla just nu är att barnet i magen skulle få för sig att komma ut tidigare och att jag skulle missa begravningen…

 

Bjuder på några bilder från dagarna som gått. För vad skulle man göra utan familj, vänner och djur under såna här tider? <3

 


2 kommentarer till “Tre tunga veckor…”

  1. Erika skriver:

    Din stackare vad du gått igenom! 😢❤

  2. Karin Lindblad skriver:

    Du är så himla stark som fortsätter ditt liv och krigar på! Så djupt imponerad och garanterat vad Sebastian hade velat, även om jag inte vet något alls om honom så verkar han ha varit en helt fantastisk person. Stor kram!

Skriv en kommentar