Newbie Store Sergelgatan

 

I torsdags öppnade nya Newbie Store på Sergelgatan i stan. Jag passade på att besöka butiken på öppningsdagen då jag ändå var på plats inne i stan för att träffa vänner.

 

En urgullig butik som kändes härlig att va i. Inte alls sådär opersonligt, stökigt eller trångt som vissa butiker kan kännas. Dessutom väldigt trevlig personal! Jag hittade även en liten body med farfarsknäppning till lillen. Lillens pappa brukade bära tröjor med farfarsknäppning, så det blir väl automatiskt så att jag får lite förkärlek för såna kläder som liknar. Har en känsla av att jag omedvetet kommer klä honom lite som sin pappa.

 

När jag skulle betala så fick jag även med mig en liten goodiebag hem med lite sött och en gullig babyfilt. Babyfiltar kan man ju inte ha för många av 😉

 


Omringad av vänner

Senaste veckan har jag verkligen försökt omringa mig av vänner samt sovit en hel del. Det började förra veckan med en del födelsedagsfirande. På onsdagen firade jag och mina vänner från Stockholm/Göteborg mig på kvällen när alla kom ner till Mantorp. Blev en del presenter (mycket till lillen) och tårta. Mitt under födelsedagsfirandet så fick jag en känsla. Hade Sebbe varit där då så hade han varit så nöjd och glad. Han pratade alltid om att vi skulle ha ett stort och öppet kök, dit vi kunde bjuda in våra vänner för härliga kvällar med god mat, dryck och en massa skratt. Och det var precis så det blev. Den enda som saknades där var Sebastian.

 

På fredagen blev det ett till födelsedagsfirande hemma hos Sebastians syster med hennes familj. Det blev god mat & dryck, Tova hade gjort en fantastiskt fin & supergod tårta samt kärleksballonger (Jenny & Sebbe). Tova & Agnes sjöng så fint för mig och sen fick jag helt underbara presenter!  Är så tacksam över att jag har dessa fina människor i mitt liv och att dom blivit en del av min familj <3

 

 

Jag åkte sedan till Stockholm på söndagen och har sovit ut en del (begravningar tar verkligen en på krafterna). Träffade bland annat mina fina vänner Stephanie och Jessica i torsdags för lite lunch/fika på Vete-katten. Så himla skönt att träffa dom, prata lite om allt möjligt och umgås precis som förr <3

 


En vecka har gått…

Nu har det gått en vecka sen begravningen och det har känts tomt. Precis som min kurator förvarnade mig för. På något vis blev det mer verkligt. Även fast det stundtals känns overkligt.

 

Begravningsdagen var riktigt tung. Vaknade på morgonen med en tung känsla i luften. Mina tårar rann genom hela begravningsceremonin och det gjorde så extremt ont i hjärtat att stå vid kistan och säga ”farväl”. Jag fick sammandragningar när vi stod vid kistan, men det var väl lillens sätt att ge ett meddelande till sin pappa. Lillen höll sig även aktiv och visade sin närvaro genom att sparka & röra sig under hela begravningen.

 

Trots att det var en extremt tung dag så blev allt så fint för Sebastians skull. Blommorna var precis som han älskade det, rosor i olika färger. Gunnar från Kungliga Operan var där och sjöng låtar vi fick välja ut. Ett av de självklara valen var ”Utan dina andetag” då Sebbe älskade Kent och vi brukade sjunga den tillsammans i bilen. När Gunnar framförde den så blev det så vackert, med sån kraft i kyrkan. Jag brast på en gång när han började sjunga.

 

Det var över 200 personer i kyrkan, och att sen se alla hans nära & kära gå fram till kistan och lägga sina handblommor/”gåvor” gjorde att man brast ännu mer. Speciellt kändes det i hjärtat när hans kockkollegor gick fram, klädda i sina kockrockar. Kocklivet var verkligen något som Sebbe brann för och hans kollegor blev verkligen vänner för livet. När jag och Sebbe träffades så var hans kockkollegor bland dom första som jag träffade.

 

Minnesceremonin efteråt blev också i Sebastians anda. Maten var från dom företag/restauranger Sebastian jobbat för och det var bland annat hans kockkollegor från Restaurang Farang, Fotografiska, Hagdahls kök/Collegium och Vår gård som stod vid spisen och fixade allt. DET kallar jag för kärlek, och visar hur extremt omtyckt och betydelsefull Sebastian var inom sitt yrke.

För mig kändes det verkligen som om det var Sebastian som hade lagat och valt maten, för det var exakt sånt som han brukade laga hemma till oss. Det var Sebastian helt enkelt.

 

Sebastian, jag har fortfarande svårt att förstå vad som hänt. Det känns som en hemsk dröm som jag inte kan vakna upp från. Det är så extremt tomt utan dig att det gör ont. Saknaden efter dig är enormt stor. Du var den som alltid uppmuntrade mig att skriva, att satsa på att göra saker jag kände för, att leva livet. Det finns ingen som du. Du gav mig så mycket i livet. Och du gav mig den finaste gåvan man kan få av sin älskade: vår son. Det gör ont i mig att du inte är här och inte kommer få se honom växa upp. För du längtade verkligen efter honom.

I mitt hjärta är vi alltid tillsammans, i våra hjärtan kommer vi alltid vara tillsammans. Vår kärlek kommer aldrig någonsin att dö. Vi ses igen, men inte än. 

Sebastian Thell, jag älskar dig i all evighet.
För vad är jag, utan dina andetag?

 


Barnmorskebesök

 

I onsdags var det dags för barnmorskebesök på morgonen. Besöket gick bra och det kändes skönt att va där. Det har dykt upp lite frågor och funderingar på sistone, så jag passade på att fråga min barnmorska som levererade med bra svar och stöd. Efter lite mer praktiskt så kollade vi mina värden som alla var fina, även mina järnvärden som varit dåliga förr höll sig nu på en bra och stabil nivå.

 

Sedan var det dags för lite undersökning. Fick lyssna på lillens hjärta som låg på 150 slag/minuten, precis som det gjort enda från början. Lillen ligger även med huvudet neråt, men är fortfarande rörlig. Dessutom har jag åkt på en foglossning med någon nerv i kläm. Men det är inget som påverkar mig nämnvärt. Barnmorskan frågade hur jag känner ang. foglossningen och vad jag gör när smärtan slår till och mitt svar var: det känns som när man slagit i svanskotan, fast det känns i ryggen. Och jag biter ihop men vilar dagen efter jag känts extra mycket i ryggen.

Har tydligen en del finsk sisu i mig. Men det sa ju alltid Sebbe till mig, så det vet jag om 😉

 

Vi mätte mitt SF-mått som låg perfekt och dessutom förbereddes det med att jag fick hem en förlossningsjournal. Man vet ju aldrig när han bestämmer sig för att komma ut eller i vilken stad jag befinner mig. Är jag i Stockholm så kan dom nämligen inte få tag på min journal om jag inte har med mig den i pappersformat.

 

Efter barnmorskebesöket var det vidare till Universitets sjukhuset för besök hos min underbara kurator. En timmes samtal, lite tårar och bra stöd samt råd så kändes det skönt när jag gick därifrån. Vi pratade en del om kommande begravning och de råd jag fick gjorde att jag kände mig mentalt mer förbered och starkare. Sen återstod det att se hur det väl skulle kännas på begravningen…


Födelsedag

 

Idag fyller jag 26 år. Jag har alltid tyckt att födelsedagar är viktiga att fira, men jag känner knappt för att fira min egen födelsedag nu. Förra året fick jag blombud och världens finaste bukett rosor av älskade Sebastian som var iväg på jobb när jag fyllde år. Varför kan det inte va så nu, att han bara är iväg på jobb och att vi ses ikväll igen?

 

Idag åker jag iallafall ner till vår lägenhet efter att ha varit i Stockholm i en vecka. Måste försöka ladda upp mentalt för barnmorskebesök & besök hos kuratorn imorgon samt begravningen på torsdag…


Förbereda inför bebisens ankomst

Jag vet att jag borde förbereda mig för lillens ankomst. Men just nu känns det rätt bortprioriterat. Men jag vet att Sebastian hade velat att jag tog tag i det, så jag känner att det börjar bli dags nu…

 

För någon dag sen var jag iallafall iväg på en shoppingrunda på stan och passade då på att köpa hem en skötväska. Jag har velat fram och tillbaka, tittat, känt och klämt och tillslut så fastnade jag för en Skip Hop Chelsea. Jag tror att den kommer passa väldigt bra med vagnen och jag har bara hört bra saker om den skötväskan.

 

 

Jag har även skrivit en lista på babykläder som vi (är inte redo än för att skriva ”jag”) redan har. Själv har man bara köpt typ 3st plagg till barnet, resten har vi fått från andra. Insåg att storlek 62 behöver vi inga mer plagg i. Knappt i storlek 56 heller känns det som. Kändes skönt att få en lista på vad man har i vilka storlekar.

 

 

Samtidigt satte jag mig även och började fundera på vad för övriga prylar vi redan har och vad vi har kvar att köpa. Vi har ju saker som barnvagn, babyskydd, babynest, babygym, kräkisar osv. Vi har även fått babynest och en vagga som gåvor sen Sebastians bortgång, vilket jag är extremt tacksam för! <3

Två dagar innan Sebastian gick bort så satt vi tillsammans i soffan och skrev en inköpslista, men vart den tog vägen är jag lite osäker på. Men det jag kom fram till är att det är saker som spjälsäng med tillbehör, skötbord med tillbehör, babysitter, badbalja med insats, bärsele, amningskudde, amningspump osv. som behövs/saknas.

 

Det gjorde även ont, men jag fick även börja tänka lite i banor som ensamstående. Vad kan jag behöva lite extra nu som man kanske inte är i jättebehov av när man är två? Tipsa gärna här i bloggen.

Jag är en person som gillar ordet bekvämt. Det ska va enkelt, bekvämt och inte komplicerat. Kom på saker som just babysitter, badbalja med insats, bärsele och sen kom jag att tänka på en Tripp Trapp stol med insats för nyfödd. Det känns som en bra sak att investera i en Tripp Trapp stol för den kan barnet ha och växa i. Och att börja med insats för nyfödd för att sedan byta upp till ett babyset osv. när barnet växer.

 

En Tripp Trapp-stol med insats för nyfödd och lite andra saker som  fattas just nu men som känns som bra saker att skaffa sig:

 


Tomhet

 

Nu är första högtiden utan Sebastian här. En dag man fasat lite för. Det är många, även kuratorn, som varnat mig för att högtiderna under det första året är dom mest smärtsamma. Och det känns tomt. Extremt tomt & ensamt. Minns förra påsken när vi firade tillsammans med Sebastians familj, släkt, barnen och hundarna ute i Loftahammar. Det var underbart väder och vi tog även vår första fisketur för året den helgen. Minns att jag fick årets första fisk, vilket var min livs första gädda och Sebbe var så stolt.

 

I år har det blivit mycket lugnare. En påsk uppe i Stockholm med min familj. Jag har varit väldigt trött senaste tiden. Sovit dåligt under nätterna vilket varit en kombination av konstiga drömmar/mardrömmar och svårt att hitta en bra sovposition med gravidmagen. Så jag har passat på att sova 3-4h under dagen med för att orka va vaken en stund på kvällarna innan det är dags att sova igen.

 

I onsdags var det trav på Solvalla och Sebastians första uppfödning Coeur de Lion startade. Han gjorde ett fantastiskt bra lopp och vann! Det gjorde mig ledsen att Sebastian inte fick uppleva segern, men jag vet att Sebbe var närvarande och jobbade in Curre på upploppet från himlen. Mina tårar rann när Curre travade över mållinjen. Det där loppet gjorde han för Sebastian.

 

 

Jag har även gått in i graviditetsvecka 32 nu. Imorgon är det även exakt 2 månader kvar till beräknad födsel. Tiden går verkligen fort nu och det märks att lillen i magen växer. Fått hemska bristningar under och kring naveln. Fick en chock när jag såg dom i spegeln… Är ju inte direkt så man ser något nedanför naveln annars nu när magen är så stor. Ryggont har jag också börjat få om kvällarna och dagen efter jag varit aktiv någon dag.

 

Lillen i magen har även haft mycket hicka på sistone samt trycker, sparkar och stretchar ut en del under dagarna. Det är underbart att känna hur han lever där i magen. Han är så efterlängtad nu. Men det gör ont i mig att Sebastian inte är här och får uppleva allt. Han längtade ju så efter att bli pappa. Läste pappaböcker, skrev inköpslistor, planerade i lägenheten osv. Han var så stolt över lillen i magen.

 


Tre tunga veckor…

Idag är det 3 veckor sen jag förlorade min älskade och 8 dagar kvar till begravning. Dom senaste veckorna har varit extremt tunga och en känsla av ensamhet har börjat infinna sig. Jag har fortfarande svårt att förstå att Sebastian verkligen är borta, att jag aldrig mer kommer få se honom. Man hamnar väl i något slags självförsvar där man vägrar inse att man förlorat sin älskade.

 

Sen jag sist bloggade har jag pendlat lite mellan Stockholm och Mantorp. Det är så svårt att beskriva även den situationen. Jag känner mig inte hemma i Stockholm, för mitt hem är ju i lägenheten i Mantorp. Samtidigt som det känns skönt att vara i vår lägenhet i Mantorp så känns det samtidigt extremt tomt och ensamt. Han är ju inte där längre. Och även fast Stockholm inte känns som hemma, så lockar det ändå lite eftersom alla mina vänner finns där. För man klarar sig inte i livet utan vänner, speciellt inte under en sån här sorgeprocess. Hade det inte varit så att jag hade varit nyinflyttad i Mantorp och inte lärt känna folk där än så hade situationen varit annorlunda.

Nu har jag tur att jag har Sebastians underbara familj i Mantorp. De dagar jag varit där så har jag umgåtts med samt bott hos dom. Det är väldigt skönt att jag har dom och att vi har varandra. Sen har både min syster samt vänner varit nere och hälsat på. Det är dom gångerna som jag sovit i vår lägenhet, för även fast jag vill, så har jag inte klarat av att sova där själv än.

 

Jag har även fått ett sånt underbart stöd av både min barnmorska och kurator under denna tid. Jag tyckte det kändes lite sådär först att gå till en kurator och varje gång jag sitter där i väntrummet så tänker jag ”vad finns det ens att prata om? Hur ska vi kunna fylla ut en timmes samtalstid?”. Varje gång blir jag även förvånad över hur fort tiden går, hur många tårar som fälls, hur mycket man faktiskt har att prata om som man bär inom sig och hur extremt skönt det känns när man går därifrån efter att ha fått släppa ut alla känslor.

 

Nu är fokuset på att planera framtid och planera begravningen. Det sistnämnda känns extremt tungt. Det är den där verkligheten som jag vägrar inse, ”för visst är det så att han bara är på jobbresa och snart kommer tillbaka?” går i tankarna. Min största rädsla just nu är att barnet i magen skulle få för sig att komma ut tidigare och att jag skulle missa begravningen…

 

Bjuder på några bilder från dagarna som gått. För vad skulle man göra utan familj, vänner och djur under såna här tider? <3

 


Min älskade

Livet är så oförutsägbart och orättvist. Livet kan verkligen såra en och förändra hela ens vardag från den ena sekunden till den andra. 

 

Den 22 mars kom jag hem från en föreläsning på universitetet och hittade Sebastian i vår lägenhet. Sebastian dog hastigt på grund av en okänd hjärtsjukdom. Han hade inga tidigare symptom och händelseförloppet gick väldigt fort. Där var jag, 25 år, gravid i 7e månaden och försökte få liv i min älskade partner, min sambo, min livskamrat & pappa till vårt barn. Den 22 mars 2017 är den värsta dagen i mitt liv. En mardröm som jag aldrig kunde vakna upp ur.

 

Även fast det bara gått lite över en vecka så känns det som en evighet. Men samtidigt minns jag allt som om det vore igår. Jag minns chocken, paniken, ”det kan inte vara sant” och ”det måste gå att rädda honom”-tankarna. Just nu lever man vidare med sorgen, tomheten och känslan av orättvisa.

 

Jag vill säga tack till ambulanspersonalen & personalen på sjukhuset som gjorde allt dom kunde och lite till för att rädda Sebastian. Tack till Sebastians föräldrar som kom direkt till platsen och hjälpte mig att försöka rädda Sebastian. Tack till världens finaste kuratorer som hjälpt och hjälper oss att gå igenom denna sorg. Tack till personalen på förlossningen som tog hand om mig samma kväll som det här hände och kollade att allt var okej med barnet i magen. Tack till både Sebastians familj & min familj, att vi tillsammans går igenom detta och tillsammans försöker va starka. Tack även till alla er som hört av er till oss i denna sorg, som kommit förbi, skickat stärkande ord, fina blommor och gett gåvor. Det är ni som hjälpt oss att få styrka i denna svåra tid.

 

Men vi får inte glömma bort vårt mirakel, lilla barnet som just nu befinner sig i min mage. Sebastians son. Lillen i magen kommer vara det vi har kvar av Sebastian. Och det är svårt att beskriva hur mycket jag längtar efter lillen. Han kommer få höra om sin pappa och han kommer att ha sin pappas familj & vänner närvarande i sitt liv. Och jag kommer göra allt jag kan för att vår son ska få det bästa livet ett barn kan ha. Jag ska vara stark för vår sons skull, och för dig & mig.

 

Sebastian Thell, jag älskar dig för evigt. / Din Jenny


 

För er som vill läsa mer om Sebastian, så finns dessa artiklar:

Travronden – Travsporten har förlorat en stor entusiast

SulkySport – Sebastian Thell avliden 

Trott o Sport – Till minne: Sebastian Thell