En lite mör Hero

Idag vart det lite lösgörande i ridhuset. Hero var väldigt stel åt vänster, så där försökte jag jobba igenom honom ordentligt. För att inte störa så jättemycket så lät jag honom trava på med ett rätt så långt steg, så jag koncentrerade mig bara på att få honom att mjukna till. Han kändes även lite mör i bakbenen. Kanske fick lite träningsvärk efter gårdagens ridpass i snön? Det är ju inte helt omöjligt.

 

Jobbade iallafall mest i trav då jag kände att om han har träningsvärk så är det ingen idé att traggla runt med galoppen. Lät honom lunka på och jobbade rätt mycket på åttvolter, vanliga volter samt lite serpentiner.

 

 


Trött hund?

Jag hade en aning trött hund idag… Eller vad säger ni? 😉


Olyckan som skedde den 10 April

Det var flera utav er läsare som ville höra om vad som hände min vän Carro när vi red och en olyckaskedde. Så jag tänkte att jag nu i detta inlägg ska berätta för er vad som hände…

 

 

Den 10 April 2008 var en helt vanlig dag i stallet. Jag, Carro och Jennie var där som vanligt och hade kul. Vi red en liten hoppövning med 3 bommar och ett litet kryss som avslut. Carro red sin medryttarhäst, jag red Hero och Jennie var med och filmade samt hjälpte oss. Allt gick jättebra och vi hade det kul. När Carro sedan en utav gångerna sedan skulle göra övningen igen så gick det lite fel… Hästen hoppade över bommarna och sedan hindret och Carro tappade balansen och flög av. Jag minns verkligen hur hon skrattade hela tiden när hon tappade balansen och höll på att glida av. Hon landade sedan på fötterna i fallet men därifrån så tappade hon balansen igen och föll bakåt…

 

 

Jag hoppade av Hero och fångade in hennes häst som sprang lös på ridbanan medans Jennie sprang fram till Carro. Carro låg och skakade och blod rann ut från hennes öra och näsa. Jennie försökte, men fick ingen kontakt med henne, det var då vi båda insåg att vi måste ringa ambulansen, FORT. Jag sprang in med de två hästarna till stallet och lämna över dem till en tjej som var där inne. Tog sedan luren och ringde ambulansen när klockan var tjugo fem över.  Förklarade händelseförloppet men hon på 112 tyckte att det lät konstigt och inte som ett allvarligt fall. Jag förklarade en andra gång vad som skett så att hon skulle förstå, men då avbröt hon mig och frågade hur vädret var. Jag kände att det var väldigt skumt bemötande när man ringer 112, men efter en lång tid lovade dem att skicka en ambulans. Jag ringde även stallägaren samt hennes föräldrar som både åkte direkt till stallet. Vid den tidpunkten hade vi fortfarande kontakt med Carro, även fast pupillerna var jättesmå och hon bara mumlade och det enda vi hörde henne säga tydligt var ”huvudet”. Vi la även filtar och täcken runt henne, försökte få henne att ligga still och vi försökte även få henne att prata med oss då hon vägrade öppna ögonen och vi ville inte tappa henne…

 

 

Stallägaren kom först till platsen, men ingen ambulans. När klockan var kvart i (dvs. 20 min efter att jag hade ringt till 112) så hade ambulansen ännu inte kommit. Då ringde stallägaren112  igen och då förstod de väl att det den lilla 16-åriga tjejen förklarade vad som hade skett, inte var ett påhitt. Hon på 112 bortförklarade oaktsamheten med att ungdomar brukar busringa till dem…

Ambulansen kom sedan rätt så snabbt efter det andra samtalet. Men under den tiden vi väntade så hade vi tappat kontakten med Carro, och denna gång hade hon slutat andas…

 

 

När ambulansen kom så började de arbeta på engång på plats för att försöka rädda livet på henne. Jag minns att hennes föräldrar kom någon minut efter ambulansen.  Men tyvärr det var illa med Carro att ambulanspersonalen fick ringa och fixa en helikopter som skulle ta henne till Karolinska.

Jag minns väl när helikoptern kom, då hinderstöden och bommarna flög iväg och hästarna i hagen vart helt tokiga. Dem började genast med räddningsarbetet och försökte prata och få kontakt med Carro. Dock utan framgång… Ambulanspersonalen fick inte henne att börja andras, så de fick arbeta rätt hårt. Men tillslut fick de henne att börja andas igen och de tog in henne i helikoptern och flög direkt till KS.

 

 

Förtvivlad, rädd, ledsen, chockad och sorgsen såg jag helikoptern flyga iväg med en utav mina bästa vänner i. Jag minns verkligen hur rädd jag var den kvällen. Jag fixade klart allt snabbt i stallet och med Hero, och sedan åkte jag hem. Jag fick ett samtal under kvällen, samma dag som olyckan. Det var en rapport om hur det hade gått med Carro.

Hon hade slutat andas i helikoptern så dem hade fått sätta rör i lungorna på henne och hjälpt henne att andas. På Karolinska hade de efter mycket arbete fått söva ner henne pga. för stora smärtor i kroppen och skickat henne till röntgen. Röntgen visade att hon inte hade några större skador på kroppen (ryggrad,rygg,revben,lungor,mage) men dessvärre var det värre med huvudet. Hon hade fått en kraftig och allvarlig hjärnblödning. Den värsta hjärnblödningen doktorn sett på någon som hade hjälm på huvudet. Doktorn förklarade det som om hon hade krockat med bil i 100km/h rakt in i ett berg utan säkerhetsbälte eller något skydd alls.

 

 

Carro hade fått hjärnblödning och en fraktur i skallbenet. De var tvungna att operera bort ena sidan utav skallbenet då det var ett så högt tryck. Något jag även minns från tiden då hon låg på sjukhuset var när läkaren hade sagt ”OM hon kommer att överleva, så kommer hon inte va samma gamla carro som ni lärt känna”. Hennes föräldrar samt ägaren till Carros medryttarhäst pratade mycket med mig och Jennie. Och jag minns verkligen när de berättade om det som läkaren sagt och såg till att vi förstod att Carro kanske aldrig kommer kunna prata, förstå, gå eller rida mer.

 

 

Under tiden så låg Carro nersövd och andades via en respirator. Jag var ofta med hennes föräldrar och var även hemma hos dem, det var ett otroligt stöd. De var otroligt gulliga och jag minns att de gav oss ett varsitt jättefint halsband med ett guldhjärta. Jag minns även att på min 17-års dag, alltså 8 dagar efter olyckan så fick jag och Jennie för första gången hälsa på Carro. Det var konstigt att se henne ligga där, men ändå skönt att se att hon fortfarande var vid liv.

 

 

Carro sa alltid att hon skulle ge mig en överraskning på min födelsedag. 3 dagar efter jag hade fyllt år så fick jag goda besked. Carro hade blivit vid medvetandet. Hon hade svarat genom att börja röra på fingrarna, tårna och läpparna när en läkare hade gjord den dagliga rutinen att prata med henne. Efter några dagar så hade allt blivit bättre, hon började använda kroppsspråket när hon kommunicerade och de hade satt henne i rullstol. Hon öppnade inte ögonen helt fören efter några dagar, och hon var väldigt trött i början. Men allt vart bara bättre och bättre. Efter många veckors rehab så kunde hon prata igen, hon kunde gå och hon var precis som den Carro jag lärt känna. De enda men hon fick från olyckan var att hon tappade smak och luktsinnet.

 

 

Den sista april åkte jag och Jennie och hälsade på henne på rehab på Danderyd. Hon mådde bra, men hade fortfarande inte fått tillbaka sitt skallben som de hade opererat bort. Jag minns att hon var så glad när vi kom dit, och vi ville inte åka därifrån. Jag minns även att hon hade en massa bilder på henne, hennes medryttarhäst, jennie och mig + hero uppe på väggen. Den 23e Maj opererade de tillbaka skallbenet på henne, och hon klarade operationen galant. Sen vart den en lång sommar för henne med rehab…

 

 

Idag mår Carro jättebra. Hon har inga stora men efter olyckan, förutom att hon då tappat smak och luktsinnet. Hon äger även en egen häst och rider som vanligt.

Jag är otroligt glad över att det gick så bra som det gjorde med henne! Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om det inte hade gått så bra som det gjorde…



Perfekt dag på travbanan

Det har vart så fint väder ute idag! Så jag passade helt enkelt på och red lite på travbanan. Han kommer ju gå tisdag & onsdag i ridhuset, så det kan vara skönt för lite variation.

 

Började med att skritta fram några varv så att han kom igång ordentligt efter att ha vilat helgen. Började sedan trava och red honom hela tiden lång och låg. Kortade och minskade traven rätt ofta samt jobbade med lite ställning och sidförande. Travbanan är verkligen helt perfekt för sidförande övningar!

Sen var det såklart dags för det bästa: att galoppera i snön! Gud så underbart det var att bara låta Hero galoppera på, solen sken och man hörde hur Heros steg landade i snön och framför mig såg jag bara två öron som pekade framåt utav lycka.

 

Tänk att man kan bli så lycklig utav att rida? 🙂

 

 


Just nu…

Är påväg hem från stallet just nu

image


Veckans mål med Hero

Nu har jag bestämt mig för att denna vecka ska det jobbas med en massa lösgörande och jag ska jobba mycket med ställningen då Hero varit lite stel, speciellt åt vänster.

Nu när mina föräldrar kommer hem från Thailand på torsdag så kommer det bli så mycket mer tid över för Hero och ridningen, så då är det dags att komma igång ordentligt. Och vad passar inte bättre då än en planering?

 

Så denna vecka ska det jobbas mycket på böjt spår, att han ska ställa sig ordentligt och bli mer mjuk och följsam! Dessutom ska han få gå i en lång och låg form.


Godmorgon!

 

Har dock varit vaken ett tag nu, men gör mig redo för denna vecka som startade idag. Som ni ser i ett tidigare inlägg så blir det mycket stall denna vecka då det varit lite mindre utav det nu när mina föräldrar varit i Thailand, men på torsdag kommer de hem!

 

 

Ska även börja planera lite mer noggrant med en träningsplanering för denna vecka. Jag vet vad veckans mål är (kommer ett inlägg om det senare idag), men nu ska jag bara pyssla ihop ett schema för att nå det målet.

 

 

Har du några planer för idag?


Veckoplanering


Spännande att jobba med hästar

Oj vilken lång dag det varit, och jag är helt slut.

Jobbet på ridskolan gick bra, det roliga med ett ridskolejobb är att ingen dag är sig den andra lik. Det är det som är det speciella med hästar, att de är fria individer med egen vilja och egna idéer. Man vet aldrig vad de ska hitta på…

 

 

När jag kom hem från jobbet så var jag helt slut, så trött att jag inte ens orkade äta mat. Så jag duschade och la mig på soffan och somnade. Vaknade upp efter någon timme då tvn började låta, men orkade fortfarande inte gå upp och äta. Efter ca. en timme till så orkade jag resa mig upp och värma upp maten. Åt lite, la mig i soffan igen och kollade på film. Snacka om att man är trött då…

 

 

Nu ska jag kila ut med hunden på kvällspromenad, sedan gå och lägga mig. Skönt att jag får sova ut liite längre imorgon. Det behövs!

 

 

 

Idag t.ex så lyckades Zetra ta sönder boxdörren… Men jag och Sandra lyckades sätta tillbaka den igen och sedan lagade Stefan den ordentligt.