Barnmorskebesök

 

I onsdags var det dags för barnmorskebesök på morgonen. Besöket gick bra och det kändes skönt att va där. Det har dykt upp lite frågor och funderingar på sistone, så jag passade på att fråga min barnmorska som levererade med bra svar och stöd. Efter lite mer praktiskt så kollade vi mina värden som alla var fina, även mina järnvärden som varit dåliga förr höll sig nu på en bra och stabil nivå.

 

Sedan var det dags för lite undersökning. Fick lyssna på lillens hjärta som låg på 150 slag/minuten, precis som det gjort enda från början. Lillen ligger även med huvudet neråt, men är fortfarande rörlig. Dessutom har jag åkt på en foglossning med någon nerv i kläm. Men det är inget som påverkar mig nämnvärt. Barnmorskan frågade hur jag känner ang. foglossningen och vad jag gör när smärtan slår till och mitt svar var: det känns som när man slagit i svanskotan, fast det känns i ryggen. Och jag biter ihop men vilar dagen efter jag känts extra mycket i ryggen.

Har tydligen en del finsk sisu i mig. Men det sa ju alltid Sebbe till mig, så det vet jag om 😉

 

Vi mätte mitt SF-mått som låg perfekt och dessutom förbereddes det med att jag fick hem en förlossningsjournal. Man vet ju aldrig när han bestämmer sig för att komma ut eller i vilken stad jag befinner mig. Är jag i Stockholm så kan dom nämligen inte få tag på min journal om jag inte har med mig den i pappersformat.

 

Efter barnmorskebesöket var det vidare till Universitets sjukhuset för besök hos min underbara kurator. En timmes samtal, lite tårar och bra stöd samt råd så kändes det skönt när jag gick därifrån. Vi pratade en del om kommande begravning och de råd jag fick gjorde att jag kände mig mentalt mer förbered och starkare. Sen återstod det att se hur det väl skulle kännas på begravningen…


Födelsedag

 

Idag fyller jag 26 år. Jag har alltid tyckt att födelsedagar är viktiga att fira, men jag känner knappt för att fira min egen födelsedag nu. Förra året fick jag blombud och världens finaste bukett rosor av älskade Sebastian som var iväg på jobb när jag fyllde år. Varför kan det inte va så nu, att han bara är iväg på jobb och att vi ses ikväll igen?

 

Idag åker jag iallafall ner till vår lägenhet efter att ha varit i Stockholm i en vecka. Måste försöka ladda upp mentalt för barnmorskebesök & besök hos kuratorn imorgon samt begravningen på torsdag…


Förbereda inför bebisens ankomst

Jag vet att jag borde förbereda mig för lillens ankomst. Men just nu känns det rätt bortprioriterat. Men jag vet att Sebastian hade velat att jag tog tag i det, så jag känner att det börjar bli dags nu…

 

För någon dag sen var jag iallafall iväg på en shoppingrunda på stan och passade då på att köpa hem en skötväska. Jag har velat fram och tillbaka, tittat, känt och klämt och tillslut så fastnade jag för en Skip Hop Chelsea. Jag tror att den kommer passa väldigt bra med vagnen och jag har bara hört bra saker om den skötväskan.

 

 

Jag har även skrivit en lista på babykläder som vi (är inte redo än för att skriva ”jag”) redan har. Själv har man bara köpt typ 3st plagg till barnet, resten har vi fått från andra. Insåg att storlek 62 behöver vi inga mer plagg i. Knappt i storlek 56 heller känns det som. Kändes skönt att få en lista på vad man har i vilka storlekar.

 

 

Samtidigt satte jag mig även och började fundera på vad för övriga prylar vi redan har och vad vi har kvar att köpa. Vi har ju saker som barnvagn, babyskydd, babynest, babygym, kräkisar osv. Vi har även fått babynest och en vagga som gåvor sen Sebastians bortgång, vilket jag är extremt tacksam för! <3

Två dagar innan Sebastian gick bort så satt vi tillsammans i soffan och skrev en inköpslista, men vart den tog vägen är jag lite osäker på. Men det jag kom fram till är att det är saker som spjälsäng med tillbehör, skötbord med tillbehör, babysitter, badbalja med insats, bärsele, amningskudde, amningspump osv. som behövs/saknas.

 

Det gjorde även ont, men jag fick även börja tänka lite i banor som ensamstående. Vad kan jag behöva lite extra nu som man kanske inte är i jättebehov av när man är två? Tipsa gärna här i bloggen.

Jag är en person som gillar ordet bekvämt. Det ska va enkelt, bekvämt och inte komplicerat. Kom på saker som just babysitter, badbalja med insats, bärsele och sen kom jag att tänka på en Tripp Trapp stol med insats för nyfödd. Det känns som en bra sak att investera i en Tripp Trapp stol för den kan barnet ha och växa i. Och att börja med insats för nyfödd för att sedan byta upp till ett babyset osv. när barnet växer.

 

En Tripp Trapp-stol med insats för nyfödd och lite andra saker som  fattas just nu men som känns som bra saker att skaffa sig:

 


Tomhet

 

Nu är första högtiden utan Sebastian här. En dag man fasat lite för. Det är många, även kuratorn, som varnat mig för att högtiderna under det första året är dom mest smärtsamma. Och det känns tomt. Extremt tomt & ensamt. Minns förra påsken när vi firade tillsammans med Sebastians familj, släkt, barnen och hundarna ute i Loftahammar. Det var underbart väder och vi tog även vår första fisketur för året den helgen. Minns att jag fick årets första fisk, vilket var min livs första gädda och Sebbe var så stolt.

 

I år har det blivit mycket lugnare. En påsk uppe i Stockholm med min familj. Jag har varit väldigt trött senaste tiden. Sovit dåligt under nätterna vilket varit en kombination av konstiga drömmar/mardrömmar och svårt att hitta en bra sovposition med gravidmagen. Så jag har passat på att sova 3-4h under dagen med för att orka va vaken en stund på kvällarna innan det är dags att sova igen.

 

I onsdags var det trav på Solvalla och Sebastians första uppfödning Coeur de Lion startade. Han gjorde ett fantastiskt bra lopp och vann! Det gjorde mig ledsen att Sebastian inte fick uppleva segern, men jag vet att Sebbe var närvarande och jobbade in Curre på upploppet från himlen. Mina tårar rann när Curre travade över mållinjen. Det där loppet gjorde han för Sebastian.

 

 

Jag har även gått in i graviditetsvecka 32 nu. Imorgon är det även exakt 2 månader kvar till beräknad födsel. Tiden går verkligen fort nu och det märks att lillen i magen växer. Fått hemska bristningar under och kring naveln. Fick en chock när jag såg dom i spegeln… Är ju inte direkt så man ser något nedanför naveln annars nu när magen är så stor. Ryggont har jag också börjat få om kvällarna och dagen efter jag varit aktiv någon dag.

 

Lillen i magen har även haft mycket hicka på sistone samt trycker, sparkar och stretchar ut en del under dagarna. Det är underbart att känna hur han lever där i magen. Han är så efterlängtad nu. Men det gör ont i mig att Sebastian inte är här och får uppleva allt. Han längtade ju så efter att bli pappa. Läste pappaböcker, skrev inköpslistor, planerade i lägenheten osv. Han var så stolt över lillen i magen.

 


Tre tunga veckor…

Idag är det 3 veckor sen jag förlorade min älskade och 8 dagar kvar till begravning. Dom senaste veckorna har varit extremt tunga och en känsla av ensamhet har börjat infinna sig. Jag har fortfarande svårt att förstå att Sebastian verkligen är borta, att jag aldrig mer kommer få se honom. Man hamnar väl i något slags självförsvar där man vägrar inse att man förlorat sin älskade.

 

Sen jag sist bloggade har jag pendlat lite mellan Stockholm och Mantorp. Det är så svårt att beskriva även den situationen. Jag känner mig inte hemma i Stockholm, för mitt hem är ju i lägenheten i Mantorp. Samtidigt som det känns skönt att vara i vår lägenhet i Mantorp så känns det samtidigt extremt tomt och ensamt. Han är ju inte där längre. Och även fast Stockholm inte känns som hemma, så lockar det ändå lite eftersom alla mina vänner finns där. För man klarar sig inte i livet utan vänner, speciellt inte under en sån här sorgeprocess. Hade det inte varit så att jag hade varit nyinflyttad i Mantorp och inte lärt känna folk där än så hade situationen varit annorlunda.

Nu har jag tur att jag har Sebastians underbara familj i Mantorp. De dagar jag varit där så har jag umgåtts med samt bott hos dom. Det är väldigt skönt att jag har dom och att vi har varandra. Sen har både min syster samt vänner varit nere och hälsat på. Det är dom gångerna som jag sovit i vår lägenhet, för även fast jag vill, så har jag inte klarat av att sova där själv än.

 

Jag har även fått ett sånt underbart stöd av både min barnmorska och kurator under denna tid. Jag tyckte det kändes lite sådär först att gå till en kurator och varje gång jag sitter där i väntrummet så tänker jag ”vad finns det ens att prata om? Hur ska vi kunna fylla ut en timmes samtalstid?”. Varje gång blir jag även förvånad över hur fort tiden går, hur många tårar som fälls, hur mycket man faktiskt har att prata om som man bär inom sig och hur extremt skönt det känns när man går därifrån efter att ha fått släppa ut alla känslor.

 

Nu är fokuset på att planera framtid och planera begravningen. Det sistnämnda känns extremt tungt. Det är den där verkligheten som jag vägrar inse, ”för visst är det så att han bara är på jobbresa och snart kommer tillbaka?” går i tankarna. Min största rädsla just nu är att barnet i magen skulle få för sig att komma ut tidigare och att jag skulle missa begravningen…

 

Bjuder på några bilder från dagarna som gått. För vad skulle man göra utan familj, vänner och djur under såna här tider? <3

 


Min älskade

Livet är så oförutsägbart och orättvist. Livet kan verkligen såra en och förändra hela ens vardag från den ena sekunden till den andra. 

 

Den 22 mars kom jag hem från en föreläsning på universitetet och hittade Sebastian i vår lägenhet. Sebastian dog hastigt på grund av en okänd hjärtsjukdom. Han hade inga tidigare symptom och händelseförloppet gick väldigt fort. Där var jag, 25 år, gravid i 7e månaden och försökte få liv i min älskade partner, min sambo, min livskamrat & pappa till vårt barn. Den 22 mars 2017 är den värsta dagen i mitt liv. En mardröm som jag aldrig kunde vakna upp ur.

 

Även fast det bara gått lite över en vecka så känns det som en evighet. Men samtidigt minns jag allt som om det vore igår. Jag minns chocken, paniken, ”det kan inte vara sant” och ”det måste gå att rädda honom”-tankarna. Just nu lever man vidare med sorgen, tomheten och känslan av orättvisa.

 

Jag vill säga tack till ambulanspersonalen & personalen på sjukhuset som gjorde allt dom kunde och lite till för att rädda Sebastian. Tack till Sebastians föräldrar som kom direkt till platsen och hjälpte mig att försöka rädda Sebastian. Tack till världens finaste kuratorer som hjälpt och hjälper oss att gå igenom denna sorg. Tack till personalen på förlossningen som tog hand om mig samma kväll som det här hände och kollade att allt var okej med barnet i magen. Tack till både Sebastians familj & min familj, att vi tillsammans går igenom detta och tillsammans försöker va starka. Tack även till alla er som hört av er till oss i denna sorg, som kommit förbi, skickat stärkande ord, fina blommor och gett gåvor. Det är ni som hjälpt oss att få styrka i denna svåra tid.

 

Men vi får inte glömma bort vårt mirakel, lilla barnet som just nu befinner sig i min mage. Sebastians son. Lillen i magen kommer vara det vi har kvar av Sebastian. Och det är svårt att beskriva hur mycket jag längtar efter lillen. Han kommer få höra om sin pappa och han kommer att ha sin pappas familj & vänner närvarande i sitt liv. Och jag kommer göra allt jag kan för att vår son ska få det bästa livet ett barn kan ha. Jag ska vara stark för vår sons skull, och för dig & mig.

 

Sebastian Thell, jag älskar dig för evigt. / Din Jenny


 

För er som vill läsa mer om Sebastian, så finns dessa artiklar:

Travronden – Travsporten har förlorat en stor entusiast

SulkySport – Sebastian Thell avliden 

Trott o Sport – Till minne: Sebastian Thell


Hästuppfödargala

Vaknade upp rätt tidigt i lördags och åt en ordentlig frukost med finska piroger. Finns typ inget godare än finska piroger med äggsmör! Efter frukosten åkte vi iväg till S morbror och sedan blev det lite shopping innan vi åkte hem till mina föräldrar igen.

 

På eftermiddagen fixade vi oss i ordning för en kväll på hästuppfödargalan. Vilka problem jag hade med att hitta en klänning som satt bra utan att man såg ut som en flodhäst eller ett tält. Inte lätt att klä sig fin till en gala med en gravidmage. Det blev tillslut en Michael Kors-klänning som jag fick av Sebastian i julklapp. Den har ett väldigt elastiskt material, så magen fick perfekt plats i den.

 

Kvällen var väldigt trevlig och Ready Cash blev årets avelshingst! Har du ett travsto och är sugen på att ställa dig på intresselistan för år 2018, gå in på Hingstdepån och boka din plats!

 

Vi fick ta hem fina tulpaner som ägaren till Ready Cash fick från galan då hon inte kunde ta med dom på flyget hem till Frankrike. 


Fredag i Stockholm

Det blev en långhelg i Stockholm. Vi åkte ner i torsdags när min pappa fyllde år och stannade tills söndag runt lunch. Det blev en riktigt bra helg.

 

Min fredag spenderades i stan med att träffa vänner. Mötte först upp min barndomsvän och en av mina absolut bästa vänner Jennie för en lunch. Vi har inte träffat varandra sen början på året då vi båda haft fullt upp så vi hade en hel del att prata om. Senast vi sågs så hade jag precis kommit ut med att jag va gravid och det syntes knappt på magen. Nu har jag en stor rund mage och Jennie har hunnit förlova sig!

Efter lunchen så strosade vi runt lite på NK tillsammans innan Jennie skulle iväg och jobba. Jag mötte sedan upp Stephanie och Jessica som också är två av mina bästa tjejkompisar, dessutom lärde jag känna dom genom lärarutbildningen. Vi tog en fika på några timmar inne på Sturekatten som är ett mysigt litet kafé på Riddargatan. Vi hade såklart också en massa att prata om så tiden rinner fort iväg.

 

Efter fikat mötte jag upp Sebastian när han hade slutat jobbet och sedan åkte vi hem till mina föräldrar för lite födelsedagsfirande. Blev middag, tårta och presenter. Jag va sååå mätt efteråt att jag trodde jag skulle spricka. Kändes som att jag bara hade ätit under hela dagen 😉

 


Förlossningsföreläsning

 

Igår var vi iväg på en förlossningsföreläsning som heter ”att föda”. Det var en fullsmockad föreläsningssal och två härliga barnmorskor som höll i föreläsningen. Jag har inte funderat så mycket på förlossningen. Det enda jag tänkt angående det är att ”han ska ut”, sen får det gå som det går, typ… Nej, men jag litar på dom som jobbar med det där och självklart kommer man göra allt man kan för att det ska gå så smidigt till som möjligt. Jag känner mig rätt lugn.

 

Det var dock en väldigt bra föreläsning och man lärde sig en del och fick lite funderingar. S verkade också få svar på lite funderingar så det var kul att föreläsningen var bra även för honom. Jag gillade att barnmorskorna som höll i föreläsningen inte enbart fokuserade på kvinnan som ska föda, utan även på saker som partnern kan tänka på och göra för att underlätta när barnet väl ska komma ut.

 

Nu erbjuder min barnmorskemottagning två till kurser: när barnet är fött och en mini-kurs om kroppen efter förlossningen där en fysioterapeut tar upp hur kroppen påverkas och vad man kan göra för att skona kroppen i vardagen med ett nyfött barn. Min barnmorska rekommenderade att man går på båda kurserna nu under mars/april innan barnet tittar ut, så det får nog bli så 🙂

 


Förlossningskurs och järnvärde

Känns som att man fått mycket gjort idag, vilket är skönt. Nu är jag förbered inför morgondagens seminarium på universitetet och jag har även fixat med lite andra ärenden.

 

Nu ska vi strax iväg på en förlossningsföreläsning här i Linköping. Barnmorskorna har verkligen tjatat om det, så det känns skönt att det äntligen blir av. Dock kommer vi att missa lite på slutet då vi måste gå några minuter tidigare därifrån. Vi ska nämligen direkt vidare därifrån till travet då Scarpia ska starta. Och det kan man ju inte missa 😉

 

Men innan vi ska iväg till föreläsningen så ska jag svänga förbi apoteket. Min nya barnmorska ringde nyss och ville prata lite om mina provsvar som togs förra veckan. Mina järnvärden har ju varit lite lägre i några veckor, och nu visade blodprovet att mina järndepåer var låga. Dom låg tydligen på 26. Så nu har jag blivit ordinerad att börja ta Niferex. Får hoppas att järndepåerna och Hb-nivån blir bättre. Så kanske jag slipper känna mig så extremt trött hela tiden 😉