Sleepyhead babynest

När man väntar sitt första barn så finns det tusentals saker som man ”bör” köpa. Eller ja, iallafall enligt marknaden. Frågar man sen bekanta/vänner så är vissa saker mindre viktiga än andra. Men det finns en sak jag tänkt en del på, och det är babynest. För det första så verkar det vara en riktigt bra ”uppfinning” och alla jag känner rekommenderar att man köper ett. Men sen ser ju självklart marknaden ut som så att det finns ju hundratals olika varianter…

 

 

Vi har fått ett babynest av mina snälla föräldrar. Det blev en Sleepyhead Deluxe. Jag har bara läst väldigt bra saker om det babynestet och att det är värt pengarna även fast det är ett av de dyraste på marknaden. En fördel med Sleepyhead är (vad jag hört) att den är större än andra, vilket gör att bebisen inte växer ur den lika fort som dom gör med andra babynest.

 

MEN, jag började fundera lite på storleken. Kan det vara så att den är lite fööör stor eller trång till exempelvis vagn? Ibland kan det kännas skönt att kunna lägga babynestet i vagnen tänker jag. Om måtten jag sett på nätet stämmer så är den lika lång som liggdelen på vagnen vi har… Funderar på om jag eventuellt skulle behöva köpa ett till babynest fast i storlek mindre som även får plats i vagnen.

 

 

Hur har ni läsare som har barn gjort eller tänkt ang. babynest? Är det någon av er som har erfarenhet av just Sleepyheads babynest? 


Blir inte som man tänkt sig

Det blir inte alltid som man tänkt sig när man är gravid. Efter att ha pluggat i några timmar igår på förmiddagen så totalslocknade jag i soffan strax efter lunch och sov till kl. 18.00. Var lite svårt att somna på kvällen igen, men det gick tillslut. Kändes som att sömn var precis vad jag behövde igår.

 

Idag har jag mer energi och har startat dagen med att städa i köket. Ska strax ”hugga in” och göra rent i badrummet. Känner att det kliar i hela kroppen och jag känner bara för att få ordning här hemma nu mitt i allt flyttkaos. Det vore så skönt, för då kan man fokusera på annat sen ju längre in i graviditeten man kommer.


En kväll på travbanan

Efter en pluggdag igår så blev det en eftermiddag/kväll på travet. Jag känner mig fortfarande ganska ”lost” när det gäller travsport. Men man lär sig något nytt varje gång. Igår startade pojkvännens häst Scarpia. Han gjorde ett fint lopp och kom på en andra plats. Vilket var jättekul att se. Nu kan ju inte jag sådär jättemycket om just trav, men jag kan häst och har sett den hästen starta flera gången tidigare. Denna gång såg han (hästen) ut att va väldigt nöjd ute på banan och sånt gör ett betydelsefullt intryck för mig.

 

Idag ser dagen lugnare ut än igår. Jag ska fortsätta att läsa lite litteratur. När jag tröttnat på studier så blir det att va lite ”hemmafru” här hemma och fixa lite i lägenheten.

 

Suddig bild, men det är den svarta hästen längst fram med vit brösta som jag nämner i inlägget 🙂


Godmorgon

 

En ny vecka betyder nya tag. Dagens plan blir att sitta och plugga lite innan vi ska till travet ikväll. Jag tog lite sovmorgon imorse då jag kände att det behövdes efter dom senaste dagarnas alla måsten. Efter mitt flyttstädande hela dagen i fredags så vaknade vi tidigt på lördagen, packade in det mesta i bilen och städade lägenheten inför besiktning. Nu är det bara stora möbler kvar där som säng, soffa och byråer. Resten har vi fått med oss ner till Linköping. Känns skönt att ha kommit så långt i denna process. Sen gäller det bara att ”boa” in oss i nya lägenheten, hitta lösningar osv.

 

Många frågar mig hur jag mår efter det som hände med Hero. Det är klart att man känslomässigt känner sig skör i hjärtat. Som min barnmorska sa: ”du är ju extra känslig nu när du är gravid pga. gravidhormoner mm.”. När vi åkte till Stockholm förra torsdagen och rullade in i Norra Djurgårdsstaden så påminde allt om Hero. Det var ju där jag promenerade till stallet varje dag, på ängen red vi, på stigarna skrittade vi fram, på Ryttarstadion så både tränade och tävlade vi. Jag började direkt må dåligt och kände mig inte alls bekväm. Jag ville bara bort därifrån.

 

Även fast det känns egoistisk att säga att det känns skönt att komma ifrån Stockholm och flytta till Linköping så är det så det känns. Jag kan fokusera på annat. Det går såklart inte en enda dag utan att jag tänker på Hero och får en klump i halsen av gråt, men stora delar av dagarna så fokuserar jag på flytten och mina studier. Jag tror att det är bäst så både för mig själv, och för lillen i magen.


Flyttpacka

Godmorgon. Idag vaknade jag upp riktigt utvilad. Blev mycket tårar igår pga. blogginlägget så jag var helt slut på kvällen och totalslocknade så fort jag hade lagt mig i sängen. Jag har dessutom haft luftvägskatarr i nån vecka nu, vilket gjort att jag hostat halva nätterna och inte sovit så bra. Men inatt sov jag en hel natt utan att hosta. Tjohoo! Skönt att slippa väcka både mig själv och pojkvännen på grund av en hostattack.

 

Just nu är vi i Stockholm för jobb, ärenden och flyttpackning. Min plan under dagen är att flyttpacka det sista från lägenheten samt städa inför besiktning på tisdag. Ska försöka flyttpacka så pass mycket att till nästa helg när sista flyttlasset åker så finns bara soffa, säng och andra stora möbler kvar i lägenheten.

 


Ett sista farväl

Det har tagit flera dagar och en hel del tårar för att skriva detta inlägg. Det gör ont i hjärtat samtidigt som jag vet att jag gjorde allt så snabbt och smidigt som möjligt. Här är inlägget som handlar om vad som egentligen hände måndag den 6e februari…

 

Jag minns att jag ”startade” hemma, velandes vad för kläder jag skulle ta på mig. Det är inte så lätt längre med en stor gravidmage som är i vägen. Hittade iallafall min tunna dunjacka som passade perfekt, på med gravidjeansen och sen velade jag länge över handskar och pannband: ”det är ju så varmt ute”. Min magkänsla sa dock att jag skulle ångra mig om jag inte tog på mig dom, så det fick bli så.

 

Startade promenaden hemifrån, när jag närmade mig hästarnas hage såg jag på långt håll att det såg lite konstigt ut. Varför står Hero bara där för? Han brukar alltid stå och beta lite gräs som finns i hagen. Efter att jag hade promenerat några meter till ställde han sig och betade lite. Men min magkänsla sa fortfarande att det var något som inte stämde. När jag närmade mig honom visslade jag en speciell ”melodi” som jag alltid brukar. Han tittade upp mot mig. Gnäggade. Sen såg jag att han försökte gå mot mig, men det gick inte. Något stoppade honom. Det var egentligen då det slog mig: ”han är skadad.”. Jag fortsatte att närma mig hagen och inspekterade honom på långt håll. Såg hur ena bakbenet såg hängande ut. Han stod helt stilla och lyfte upp och ner på benet som hängde. Det var redan då jag dragit slutsatsen: ”Benet är av”. Paniken började stiga i kroppen. Jag sprang fram mot grinden, tog grimskaften och gick med bestämda steg mot honom. Halvvägs från grinden började tårarna rinna och jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp mobilen. Kom fram till Hero och han la huvudet mot min famn. Jag pussade honom på pannan, gick fram till benet, såg sparkskadan, kände på benet och samtidigt som jag försökte få honom att gå fram ett steg så höll jag på att ringa första samtalet som var till min pojkvän. Jag minns att han svarade i telefon och jag försökte gråtandes få fram något ordentligt, men det enda jag sa var: ”Heros ben är av. Jag tror att Heros ben är av.”

 

Sebastian försökte lugna mig, men förstod samtidigt allvaret i det jag sa. Jag avslutade sedan samtalet fort efteråt och sa ”Jag måste ringa till stallägaren och veterinären. Nån måste komma och hjälpa mig”. Jag ringde direkt till stallägaren då jag kände att jag måste få någon att ta bort den andra hästen från hagen. Sedan satte jag igång och började ringa runt till veterinärer. Vilket är lättare sagt än gjort i Stockholms innerstad, de flesta veterinärer bor ju utanför stan. Ringde till den veterinär som bor i innerstan och som varit ute hos oss förr. Hon hade dock inte möjlighet, så jag ringde direkt till närmsta Distriktsveterinär. Hon svarade direkt, vi diskuterade kort om det kunde va en större spricka i benet men jag va fortfarande säker på att benet var av. Hon bestämde sig för att åka ut på en gång, men det skulle ta en timme…

 

Sen började den längsta timmen i mitt liv. Jag hoppades att det kanske kunde va som veterinären sa, ”bara” en spricka, men jag känner Hero och såg på både honom och benet att det inte var så. Men ”tänk om, tänk om det bara är en spricka” hörde jag några gånger i mitt huvud. ”Då behöver vi bara ringa djurambulansen och allt kommer bli bra tillslut”. Jag började ringa efter en Djurambulans som kunde va redo, ”ifall att”. Jag måste tillägga att under tiden allt det här hände så dog ett flertal mobiler (iPhone tål ju inte kyla…), min underbara stallägare och hennes man hade kommit ut till hagen med varma kläder till mig, varmt te att dricka, hö och vatten till Hero och fixade med laddning av mobiltelefoner, hjälpte till att kolla upp telefon nummer. osv. Mina fina föräldrar åkte (mitt i tillagningen av middag) över 3 mil i rusningstrafik ut till stallet. Min fina pojkvän satte sig direkt i bilen från Linköping och åkte upp till Stockholm. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp jag fick! <3 

 

När veterinären kom fram till hagen så hade det blivit mörkt ute. Alla hjälptes åt med att ställa bilarna så att ljuset hamnade på Hero. Jag stod där i hagen, klappade och pussade på Hero medan jag höll i honom. Jag minns starkt när veterinärbilen körde in i hagen fram mot Hero, att han vände sig mot bilen, tittade mot ljuset och gnäggade. Det var som att han visste, ”nu får jag hjälp… ”.

 

Veterinären konstaterade fort att det stämde, det var en tvärfraktur av sparkskada så benet var helt av och det fanns inget att göra. Jag minns att hon tittade ledset mot mig när hon sa det och jag sa direkt ”har du medel så han kan få somna in?”. Svaret jag fick va ”Självklart”. Sen kom mina tårar. När jag började gråta la Hero ytterligare en gång sitt huvud i min famn. Jag grät i hans päls och pussade på honom. Dom som va där med mig började gråta och kramades. Medan veterinären fixade med sprutan hjälpte stallägaren till med att ringa nödslakt. Jag stod kvar hos Hero, pussade, klappade och pratade med honom. Minns att jag där och då tackade honom för att ha varit världens bästa häst, att jag är så tacksam för allt han gjort för mig och att han alldeles alldeles strax ska få hjälp och slippa ha ont mer.

Det pratades lite om att jag som gravid inte bör hålla i Hero medan han får somna in eftersom man aldrig vet hur hästarna reagerar efter sprutan. Jag var väl medveten om det då jag varit med förr när hästar tagits bort. Men jag minns när veterinären kom och pratade med mig om det, att jag tittade in i Heros ögon och kände en tillit. Jag sa det att ”jag vet att det kan hända, och att hästarna inte riktigt är medvetna om vad som sker. Men jag litar på Hero och jag tänker va med honom enda in i det sista”. Fick ett ”är du säker?” till svar, och jag va bestämd på att så skulle det va.

 

Hero fick sedan en injektion och somnade in. Det gick mycket lugnt till och var inte alls dramatiskt. Jag var där vid honom enda in i det sista. När veterinären konstaterat att hjärtat helt slutat slå, då släppte jag taget.

 

Sedan var det en väntan på nödslakt. Jag fick värma mig i bilarna så länge under väntan. När nödslakten väl kom så tog vi av Heros grimma och sen lastades han in i lastbilen. Även det sköttes väldigt fint, lugnt och stilla. Efter allt som hänt, alla tårar och känslor så var jag (och säkert alla andra med) helt slut. Vi åkte hem till mig, tog det lugnt, åt lite mat, jag grät lite till, tände ljus för Hero och sen somnade jag snabbt i min pojkväns famn den kvällen.

 

Måndag den 6 februari 2017 kommer alltid vara den värsta dagen i mitt liv. Jag är så ledsen över att vår saga skulle sluta såhär. Men vi fick 10 fantastiska år tillsammans med så mycket glädje, lycka och kärlek. Och kärlek var det enda in i det sista andetaget. Jag kommer alltid att älska och sakna Hero. Han är den finaste hästen jag träffat på och jag är så tacksam över att jag fick äran att ha honom som min egna stora hjälte <3

 

Big Hero

1996-2017


Himlen har fått världens finaste häst

I måndags var den värsta dagen i mitt liv. Hero fick galoppera vidare till de evigt gröna ängarna efter att jag hittat honom i hagen med ena bakbenet som var av. Himlen har fått världens finaste häst som hade ett hjärta av guld. Är så tacksam för alla fina minnen han gav mig och allt han lärt mig. Utan honom så hade jag aldrig varit den ryttare & hästmänniska som jag är idag. Tack för allt älskade Hero. Vi fick 10 fantastiska år tillsammans. Fortsätt att i hästhimlen visa vilken fantastisk ridtravare du var ❤

 

Jag fortsätter att sörja i fred ett litet tag till. Hero finns med mig i mina tankar hela tiden och varje natt dyker han upp i mina drömmar. Jag är fortfarande i det stadiet att jag börjar gråta så fort någon nämner hans namn eller när jag tänker på något specifikt minne.

 

Så fort jag mår lite bättre i själen så kommer jag skriva ett längre inlägg om vad som hände i måndags.

 


Godmorgon

 

Jag har hört att det är problem med att se bilderna på bloggen om man går in via mobil/ipad eller webbläsaren Safari. Det ska funka bra med Google chrome, men jag ska kolla upp vad felet kan vara så det kan bli fixat så snart som möjligt. Vill ni inte missa några bilder så gå in på min Instagram så länge ( @stockholmsjenna ).

 

Igår blev det en lång dag med en massa måsten. Jag kom hem från stallet vid 19.30 och va helt slut. Men samtidigt var jag så himla hungrig. Fick gå ner till Hemköp (ibland är det tur att man bor 49 sekunder ifrån mataffären..) och köpte lite så jag kunde slänga ihop en teriyakigryta med biff, ris och grönsaker. Man märker att jag är mer hungrig nu när man tar två portioner istället för en. Haha. Är väl den största skillnaden hos mig sen jag blev gravid. Nu måste jag äta frukost, mellis, lunch, mellis, middag ifall jag ska överleva en dag utan att bli grinig. Förut kunde jag vänta med frukost till kl. 12, men nu vaknar jag och är döhungrig vid kl. 09.00.

 

Imorse åkte pojkvännen och jag till stallet och släppte ut hästarna och fixade klart så jag bara behöver mocka och packa höpåsar i eftermiddag när jag ska tillbaka dit för att ta in hästarna. Andra planer för dagen är att flyttpacka, städa och springa iväg på några ärenden på stan.


Dressyrträning

Igår var en riktig stalldag för mig. Var där både på morgonen för morgonfodring, kom hem och började flyttpacka och sedan tillbaka till stallet på eftermiddagen.

 

Heros medryttare ska va med på uttagningarna för student-SM i dressyr, så jag var med från marken igår och gav tips och råd medan hon red Hero och tränade lite inför uttagningarna. Hon är en jätteduktig ryttare som kan rida flera olika typer av hästar så jag är fullt säker på att uttagningarna kommer att gå jättebra. Och gårdagens träningspass gick bra med det. Både medryttaren och Hero var superduktiga!

 


Kvalitetstid med föräldrarna

I måndags efter brunchen åkte jag ut till mina föräldrar. Mötte upp min kära mor och gick runt lite i butiker innan vi åkte hem till mina föräldrar för lite middag och en massa snack. Mamma hade tagit fram lite barnkläder som jag hade på mig när jag åkte hem från BB. Svårt att tro att man själv haft på sig dom där små kläderna, och vilken skillnad det är på kläder/mode nu än vad det var år 1991!

 

Det var riktigt trevligt att va hemma hos mina föräldrar igen. Blir ju inte så jätteofta som jag träffar dom. Tur att jag och mamma pratar en del i telefon iallafall. Vad skulle man göra utan sina föräldrar? 😀  Dom ställer verkligen alltid upp. Och det är så gulligt att se hur mycket dom ser framemot att få sitt första barnbarn.